misslewis

igår var det äntligen dags!
och vilken fantastisk dag vi hade! vädret var med oss och det var en fantastisk känsla att delta i ett lopp där över 60 000 människor springer. jag hade inget uppsatt mål med loppet, eftersom det var första gången jag sprang så hade jag inga direkta förväntningar. man hade ju ingen aning om hur banan såg ut eller hur kroppen skulle reagera på att springa 2,1 mil. så därför satsade jag endast på att ta mig runt. och det gjorde jag minsann! utan att stanna dessutom, och jag kom i mål på 2.22, vilket kändes skönt eftersom jag ändå hoppades att jag skulle klara det på under 2.30. och vilken känsla det var att springa i mål! helt fantastiskt, jag var nästan gråtfärdig.

nu i efterhand kan man känna att "vafan, jag kunde ju pressat mig själv mer", men det är som sagt inte lätt att veta första gången. men till nästa år vet jag! och nästa år ska jag försöka komma ner till 2 timmar, det borde jag klara :) för det här ska bli en årlig tradition kan ni tro! vilket lyckorus att veta att ens kropp klarar av att springa 21 km i ett enda svep. I am invincible. om någon hade sagt till mig för fyra år sedan att jag ska springa över 2 mil, eller ja, 1 mil hade kanske räckt, hade jag höjt på ena ögonbrynet, tänt en cigg och sagt att träning är skit, varför träna när man kan festa och leva livet?
jag är så glad att mitt liv har förändrats. att jag har större mål i livet än den fest som nästkommande helg bjuder på. jag utbildar mig. jag tar hand om min kropp. jag är självständig, envis och stark. jag älskar min kropp och jag älskar att den tar mig igenom så mycket. att pressa mig själv till gränsen är aldrig tråkigt för jag vet att jag mår bra av det. underbart. smärta är bara vekhet som lämnar kroppen.