misslewis

de två senaste dygnen har varit hemska.
i tisdags eftermiddag gick Findus som vanligt ut för att kissa när han hade ätit middag.
han älskar att vare ute, men på vintern när det är såhär kallt brukar han bara gå ut, pinka lite, ta ett varv runt kvarteret och komma in igen.
men i tisdags kom han inte hem.
klockan blev nio och vi började undra vart han hade tagit vägen. klockan blev tio och pappa gick ut och ropade efter honom. klockan blev elva och med stor oro i kroppen gick vi och la oss, lämnade glasdörren till altanen öppen så att han i alla fall kunde komma in där om han kom hem.

på morgonen var jag säker på att han hade kommit tillbaka, men när jag vaknade vid 6 hade han fortfarande inte kommit hem.
så fort det blev ljust gick jag ut och började leta efter honom. ropade så högt jag kunde och kollade efter spår i snön.
ingenting.
jag ställde in gymmet och vid halv tio-snåret på förmiddagen bad jag Emily komma hit och hjälpa mig att leta. vi letade och letade, men inte ett spår av Findus.
pappa kom hem på lunchen. vi förstod ingenting.
hade han blivit påkörd hade man sett några spår av en olycka.
hade han legat skadad nånstans hade han svarat när vi ropade på honom.
han kan ju inte bara försvinna !
vi började undra om han kanske hade lyckats smita in i nåns garage och blivit instängd. vår lilla Findus är nämligen väldigt nyfiken av sig. och möjligtvis lite dum.

så på kvällen gick jag och pappa runt i Paradiset och knackade dörr hos våra grannar för att se om nån hade sett honom, och om dom kunde kolla sina garage. men ingen Findus.
och jag grät och grät och grät.
vad sjutton har hänt ? är han skadad ? lever han ens ? det kommer ännu en natt med 15 minusgrader, klarar han det ?







"wiiiiie, oooh, lilla gubben, vaaaar har du vaaaarit ?"

små glädjerop.
det var vad jag vaknade av 05.50 i morse.
då hade mamma hört vår lilla kisse skrika vid deras sovrumsfönster.
vilken lättnad !
vår älskade pojke var hemma igen, och han mådde bra.
han var inte kall, och inte skadad, så han måste ha blivit instängd i någons garage eller i något nybygge längre upp i området.
och vad glada vi blev.
för vilken hjärtesorg det hade blivit om vår Findus försvann för gott.
för det måste ju vara det värsta, när ens djur bara försvinner och man vet inte vad som har hänt dom, om dom fortfarande är i livet eller inte.

jag har alltid älskat mina katter högt, och det finns inget värre än när dom små liven lämnar oss.




Findus är i vilket fall som helst glad att vara tillbaka.





.. och Daisy är glad att allt är back to normal med brorsan på hemmaplan igen.