misslewis

natten till idag blev ungefar lika jobbig som gardagen.
jag kom hem fran gymmet vid halv 8 tiden, och textade Johan for att fraga om han var full an (han ar ju trots allt en whiskyalskare som befinner sig i Skottland for tillfallet). nar jag, efter en timme, fortfarande inte hade fatt nagot svar textade jag honom igen och bad honom hora av sig under kvallen.
jag baddade ner mig i soffan och kollade pa Dodgeball och at ben & jerrys.

vid kvart over 11 ringde jag, men fick inget svar dar heller.
jag gick och la mig och somnade ganska snabbt, fastan jag borjade bli lite orolig.
vaknade vid 1 och var genomsvettig och fick en rejal obehagskansla i kroppen nar jag sag att min pojkvan fortfarande inte hade hort av sig. jag ringde flera ganger men fick inget svar.
sadar holl det pa hela natten. jag ringde for sista gangen vid klockan 6 imorse, sen textade jag Johans van Alex, mest for att kolla att allt var okej, och bad honom saga till Johan att ringa mig. nar detta meddelande inte levererades fick jag panik.


Johan ringde mig kvart i sju imorse.
tack och lov var det inget allvarligt som hade hant, han hade bara glomt sin telefon i jackfickan och jackan lamnade han pa deras hostel nar dom gick ut igar.

det jobbiga en san har gang ar att jag vet inte vad som kan ha hant.
jag vet precis vad jag ska gora om Johan bli lag, eller om det t o m blir sa illa att han svimmar.
men jag vet inte om hans vanner vet. och det gor mig alltid lika orolig.
det ar sa latt hant, att man dricker for mycket och borjar ma lite daligt. man gar ivag for att forsoka ma battre och somnar kanske. vannerna skrattar och tar bilder. sen atergar dom till sitt och later fyllot ligga dar och nyktra till.

bara det att i Johans fall, ar att "ma daligt" ett blodsockerfall som gor att han tappar koncentrationen, borjar svettas och far svart att andas.
jag vet att nar detta hander behover han socker direkt, vad som helst funkar. frukt, juice, lask, godis. sedan lamnar jag han ifred. staller inga fragor om hur han mar eller vad jag kan gora. for det ar sa han funkar nar han blir lag. oftast mar han battre igen efter nagra minuter. men under tiden han mar daligt later jag honom vara och kollar bara till han sa att han inte svimmar.

skulle det bli sa illa att han svimmar (vilket, peppar peppar, inte har hant an), vet jag att jag maste ta socker/honung och lagga det langst bak i munnen vid tandkottet sa att salivet gor att det rinner ner i halsen.
vaknar han inte av detta vet jag att jag maste ringa en ambulans illa kvickt, da han kan hamna i koma eller annu varre do.


jag vet vad jag ska gora.
vet dom det ?
det ar en fraga som alltid snurrar i mitt huvud nar Johan ar ute. 
jag ar ingen kontrollerande flickvan som inte later Johan ga ut och ha kul med sina vanner.
men jag kan inte heller hjalpa att bli orolig.
dom kanske vet vad man ska gora om det skulle handa i skolan, i nyktert tillstand.
men det ar sa latt att glomma bort nar man dricker,.
diabetes typ 1 ar en sjukdom som kraver en persons fulla koncentration och uppmarksamhet.
det galler ocksa for omgivningen.
det ar fruktansvart pafrestande att leva med diabetes.
att alltid behova bara med sig en massa prylar, for att kunna overleva.
att behova dra upp trojan och sticka dig med en nal i magen varenda gang du ater nagot, oavsett var nanstans du befinner dig. och varenda gang du sticker dig blir du pamind om att du inte kan leva som alla andra.
utan insulinet dor du.



ja, den har natten var jobbig.
ni som laser kanske tycker att jag overdriver.
men ni hade nog sjalva reagerat likadant, nar ni tanker pa vad som kan handa en diabetessjuk person.