misslewis

ja, som ni ser har det blivit lite daligt med uppdateringar over helgen men jag har faktiskt inte velat sitta vid internet nar mamma och pappa har varit har.
vi har haft jattetrevligt och hittat pa massor av saker, atit himla god mat och umgatts konstant. ska lagga upp bilder en annan dag.
igar var det dags for dom att aka hem och vi foljde saklart med dom till flygplatsen.
pa morgonen borjade jag dock stortlipa och kunde liksom inte sluta. varre blev det nar vi skulle saga hejda pa flygplatsen. och nar jag och J akte hem. och nar vi var hemma.
har nog gratit till och fran i ett dygn nu, och jag vet inte varfor. kanner mig fruktansvart nedstamd och ledsem.

innan mamma och pappa kom hit hade jag en stark hemlangtan och ville inget hellre an att bara aka hem och umgas med familj och vanner i en vecka. sova i min gamla sang, ata frukost med mina foraldrar, leka med mina katter.
jag tankte att nar mamma och pappa kommer hit, sa kommer det kannas battre. det kommer bli battre nar dom har varit har.
faktum ar att nu kanns det varre an nagonsin. nu vill jag verkligen aka hem.
inte det att jag vantrivs i Manchester, inte alls. men jag saknar alla dar hemma enormt mycket. saknar den gamla vardagen, saknar mitt hem.
kommer nog vara lite nere dom narmsta dagarna, sant har maste man fa vara ledsen over. J ar underbar och trostar och forsoker fa mig pa battre humor. jag alskar honom, det gor jag verkligen.

nu i efterhand kan jag tycka att jag flyttade hemifran for tidigt, och jag kan nastan angra att jag inte umgicks mer med mina foraldrar nar jag val kunde. tyvarr ar man ofta for sjalvsaker och rebellisk for att inse en san sak nar man bor hemma. det kommer ikapp en efterhand.

pa nat satt ar jag stolt over att bo i england. att det lockade mig sa pass mycket.
vi satt och pratade i lordagskvall om allt som hande pa den tiden nar pappa vaxte upp har och hur haftigt det var, men han sa sjalv att han inte skulle vilja flytta tillbaka eftersom att sa mycket har forandrats.
och jag forstar vad han menar.
min pappa vaxte upp i London pa 60-talet; varldens metropol pa den tiden.
all musik, all revolution, allt skedde i 60-talets England.
min pappa ar den mest musikintresserade manniska jag vet, eller ja, hela min slakt ar nog det.
jag alskar, och har alltid gjort, att hora om alla historier om The Beatles, Eric Clapton, Cream, Rolling Stones, Jimi Hendrix och alla andra genier. jag trottnar aldrig.
min faster jobbade pa denna tiden med Robert Stigwood, manager for bade The Beatles, The Beegees och Cream.
hon har traffat alla. man kan inte tro det idag, da hon numera ar en pryd, pedantisk valdigt fin dam.
men sa mycket som hon har varit med om... jag kan ibland inte ta in allt.
att mina slaktingar har varit sa nara detta historiska i musikvarlden. helt sjukt.

jag klagar mycket pa England men jag ar ocksa forbannat stolt over att vara halvengelsk. jag ar stolt over min slakt och allt dom har fatt uppleva i detta land.
pappa, jag hoppas ocksa att du ar stolt over mig och over det val jag har gjort med att flytta hit.
jag hoppas inte att det har var sista gangen ni kom och halsade pa mig.

nasta gang aker jag hem till er.
ska kampa pa tills det blir dags.
I miss you and I love you.